fredag 26 mars 2021

När min man sätter på

Vad går du igång på?

Det var en fråga på rix morronzoo som ställdes till lyssnarna en dag.

Jag tyckte att den passade bra till detta inlägg så jag återanvänder den.

Fundera på det en stund om du vill. Är det en doft av en specifik parfym, en god middag?


Jag går igång på när omtanken i teorin utförs i en praktisk handling. Som när min man sätter på motorvärmaren på bilen när det är minusgrader ute och jag kan sätta mig i en varm bil på morgonen. Eller när min man sätter på dammsugaren, städar toaletterna och byter handdukar innan jag hinner göra det. Även då när min man sätter på spisen och vi hjälps åt med att laga mat. 


Alla små kärleksfulla gester går jag igång på.

Även en sådan sak som att följa med mig på promenad. För då är man i gång.

En kärleksfull kram på det.




fredag 7 augusti 2020

Fuskstuvade makaroner och bröllop i smyg

Det kan vara jättekul på bröllopsfester
men jag har aldrig drömt om att anordna något själv.
Jag anser att kärleken fungerar alldeles utmärkt även utan giftermål.
Likväl gifte vi oss. Mest var det för det juridiska.
Mannen tycker det är trevligt att ha en fru.
Själv tycker jag det är praktiskt att säga “min man” än vad jag innan sa,
fästman, kille, sambo, förste älskaren eller fadern till mina barn.
Till vardags hemmavid tilltalar jag honom ändå älskling eller vid hans namn.

De allra flesta släktingarna och vänner blev besvikna över att de inte fick gå på bröllop. Även fast de så småningom fick reda på vad vi gjort så var det tyst på gratulationsfronten. Några tyckte allt att vi skulle ha sagt något.
Påståenden innan vigseln var: “Nu är det väl eran tur?” utbyttes i frågan
“Varför gifte ni er för?”

Ja, varför gifter sig folk egentligen?
Vad är det som driver människor till dessa ceremonier?
Några vill ha små bröllop andra stora. En del i kyrkan och somliga någon annanstans. Själv hade jag nöjt mig med att skriva på något papper om det hade gått. Nu blev det stadshuset. Det tog lika lång tid som att koka och fuskstuva makaroner. Det var ungefär lika smidigt också. Vi sa bara ja och självklart. Lyssnade på några vackra visor och dikter. Fick sedermera vigselbeviset i handen. Märkvärdigare än så var det inte. Förvisso hade vi finkläderna på och jag hade en bukett med blommor, vilka plockades i trädgården en kvart innan.

Sen har vi de beryktade möhipporna och svensexorna.
Ibland går det lugnt till.  Andra gånger spökas offret ut och
fylls med alkohol så hela eller halva nästkommande dag går förlorad.
Från början var det mycket därför vi ville hålla det lite hemligt och inte säga något.
Sen blev det som en sport eller larvig lek att se hur lång tid det tog för folk att
få reda på att vi vigt oss.
Ingen av oss båda är så mycket för att bli varken utspökade
eller fyllda med alkohol när vi själva inte vill och är med på det.
Ibland är humöret på topp och somliga dagar inte.
Likadant är det med fester.
Ibland är personer som är bjudna himla uppåt och sen finns det gånger då en stor del av folket inte riktigt kommer igång.
Tänk om det sistnämnda skulle inträffa om man som många vill
ha ett av livets största händelse, ett giftermål med stor fest efteråt.
Men så är det väl någon som tycker att man är pessimist och säger;
"Tänk om det blir ett hejdundrande party".

Att vara festens huvudperson är inte riktigt min melodi.
Däremot är jag gärna med på ett hörn och har förbaskat roligt
om man nu blir bjuden på kalas av olika slag.

Men det är nog inte så troligt att man blir nu i Coronatider.


torsdag 30 april 2020

Om jag fick hålla vårtal på Valborgsmässoafton 2020

Än är det ingen som frågat mig om jag skulle vilja ta åt mig äran och hålla tal vid ett valborgsfirande. Det är väl inte så konstigt egentligen. Jag är ju inte någon kändis, förutom för de som känner mig förstås. Än mindre är jag en offentlig person som uttalar mig om ditten och datten i olika medier. Förutom att jag bloggar lite grann och skriver böcker om rätt oväsentliga saker, det vill säga om mina vardagsbetraktelser. Många av oss använder både Facebook, twitter och instagram. Så med andra ord är jag en rätt vanlig medmänniska som ibland besöker majbrasor i mars.

Men inte för att lyssna på någon talare. Jag har ofta tyckt att just den delen i firandet av våren har varit, förlåt mig nu men, en tråkig och onödig punkt i programmet. Den delen drar bara ut än mer på tiden till den egentliga anledningen som är att få se elden tändas, på det som kommuninvånarna avverkat i sina trädgårdar och fraktat iväg till den avsedda platsen för brasan.

Marschen till festplatsen denna dag på året med den taktfasta musiken, pompa och ståt av trummor och klarinetter, cymbaler och trumpeter gör öronen och sinnet glatt. Synen av drillflickor i sina dräkter med tillhörande korta kjolar, får modershjärtat att ömma för de frusna benen och tycka synd om dem i den kalla vårkvällen. Sångerna om vintern som rasat och alla fåglar som kommit ren får mig att minnas alla de gånger jag själv stod och sjöng in våren i kör för andra som väntade på att se valborgselden flamma.

Valborg 2020: Så hanterar kommunerna firandet under corona | SvD

I år blir det inget besök vid något av kommunens alla bål. Inte för att det regnar och är kyligt ute. Och inte för att jag inte har någon lust. Utan för en pandemis skull och dess restriktioner som det medfört. Mig veterligen har det aldrig hänt förr.
Men skulle det ha varit ett valborgsmässofirande 2020 och om jag fick hålla vårtal i år, då ska jag börja med att beklaga sorgen för alla de familjer som, på grund av främst covid 19, mist nära och kära i denna lömska sjukdom. Sen vill jag tacka, alla hjältar som jobbar och kämpar på inom vården. Ni gör ett beundransvärt arbete. Jag hoppas att den här perioden med all publicitet i medier får vårdarbetet att klättra i popularitet för att fler ska vilja göra hjältemodiga insatser i vardagen och söka sig till utbildningar som främjar omsorgsarbeten. Främst för att all vårdpersonal är värda högre status i samhället, högre lön och få fler kolleger för att kunna dela arbetsbördan med.

Sen är det bara att önska att så många företag som möjligt klarar sig igenom effekterna av denna Corona. Vi får, som en arbetskamrat sa till mig igår, sätta det här året på paus. Bara låta det gå. För även om vi inte får fira in våren som vi brukar med besök vid eldar med körsång och vårtal. Även om studenterna inte får gå på baler och ha för dem efterlängtade utspring med mössor på svaj. Så kommer det ändå och då förhoppningsvis för oss alla en ljusnande framtid som är vår.

Trevlig valborg på er.

fredag 27 mars 2020

Det hänger på håret



När det gällde mig och mitt intresse för val av partner, tittade jag sällan på varken ögon, kroppshållning, händer eller bakdel. Nej, det var på håret. Man kan säga att jag föll för självfall. Det behövde inte vara ett långt böljande hårsvall men väl lockigt.


När jag ser på gamla kort och minns den svunna tiden så var de flesta förälskelserna mörkhåriga individer med lockar. Nu finns det en del nyanser i de mörkhårigas skara. Men det var dock oftast håret, som var en avgörande attraktionsappeal. Då slog hjärtat volter och fantasierna kom i gungning.


När jag var yngre var det lätt att bli förälskad i olika individer. Nu blir jag nyförälskad i samma man. Det känns tryggt. Inte är det för håret längre. Vilket är tur, för min älskades hårman skimrar i grått.


Han brukar gå och klippa bort lockarna. Lite mot min vilja. Jag vill helst kunna sticka in ett finger i en korkskruvslock och känna värmen från hans huvudsvål mot min kalla fingertopp. Det är klart att han måste iväg och klippa sig och jag mig, med jämna mellanrum.

För mig blir det tyvärr med oregelbundna mellanrum. När jag var långhårig, klippte jag mig bara när jag absolut måste. När topparna var kluvna. Då klipptes det av minst en decimeter åt gången. Men ofta var det ingen som såg att man hade varit hos frisören. I andras ögon var jag en av de där tjejerna som alltid hade långt hår. Men ingen hade koll på hur långt.


De senaste decennierna, har håret blivit kortare. Har man kort hår måste man iväg och trimma det oftare. Så än idag kan man säga att det hänger på håret.

fredag 20 mars 2020

Nyfiken på "Husmorskomik, klimakteriekärringens kåserier"

Jag funderade ju på att uppdatera den här sidan lite oftare igen. Och vad passar bättre på den här husmorskomikbloggen om inte mer kåserier.

Därför tänker jag bjuda mina besökare att läsa ur "Husmorskomik, klimakteriekärringens kåserier".

Så håll dig uppdaterad om du känner för att läsa det första kapitlet "Det hänger på håret" ur den nyss nämnda boken som kommer publiceras vid nästa inlägg.


Finns det ett intresse kan jag göra en video och läsa upp kapitlet också, om jag törs. 😊

torsdag 5 mars 2020

Rent av uruselt av mig faktiskt...

Jag har tänkt. Nåja, nu ska jag inte skryta men jag har funderat på en grej.
Vad tror ni om att uppdatera den här bloggen lite. Jag har inte publicerat några nya kåserier sedan 2018-07-27. Det är inte rättvist gentemot mina läsare. Rent av uruselt av mig faktiskt.

Jag ska inte skylla ifrån mig. Jag har haft tid. Lika mycket tid att förfoga över som alla ni andra som väljer att fördela dygnets timmar på olika saker. Sedan kan folk säga att de inte har tid till det de vill ha tid till på grund av olika omständigheter.

Men som sagt, jag har haft tid. Men inte lust och inspiration till att skriva i bloggen.
Lusten och inspirationen räckte bara till att skriva och ge ut min senaste bok "Husmorskomik, Satan flyttar in" som är ute på marknaden sedan ett tag tillbaka.

En del lust och inspiration fick delas med ett manusskrivande på en föreläsning.
Tro det eller ej, men jag blev tack vare sociala medier inbjuden som "Stå uppare!"
Det var några arrangörer till en mångfalldhetsvecka i Skåne som hörde av sig och bad mig att vara ett humoristiskt inslag i en kvällspunkt om klimakteriet.

Efter att jag tackat ja, var det bara att börja förbereda sig. När jag kom dit fick jag förutom att försöka att vara rolig, vara med i en avslutande paneldebatt om huruvida 50 årsåldern var det nya 30. Och det ville uppdragsgivaren att vi skulle diskutera i positiv bemärkelse.
Det blev en hel del skratt och applåder och det tackade jag hjärtligt för.

lördag 22 februari 2020

Snart möjligt att se beställa boken



Det är svårt att välja vilket bild man ska ha till marknadsföring men denna blir nog bra till bokinfo.
Det har kommit så mycket annat emellan på det privata planet. Arbete, jobb och fritid/hobbyverksamheter har haltat. Orken och lusten räcker inte alltid till. Men nu kan snart kunder se och beställa boken iallafall. Jag är redo att leverera.